Who lives who dies who tells your story
De flesta som känner mig vet detta, men om du inte gör det så berättar jag nu att jag är något av ett musikal fan. Och då menar jag att jag är helt besatt. Så att bo en timmes tågresa ifrån West End är ju en dröm och på samma gång farligt för skulle kunna spendera stora delar av min lön där om jag tillät mig det. Hittills sen jag flyttade till England i November har jag vart på musikal tre gånger. Föst såg jag Les Miserables, det var denna musikalen som verkligen fick mig att bli förälskad i musikaler och det var helt självklart att jag skulle se den först. Les Mis har gått på West End i 32 år sedan sin premiär utan avbrott. Vilket är helt galet och gör den till världens längsta pågående production. Nästa musikal jag såg var the Addams Family musical. En musikal som jag egentligen inte visste något om men jag följer Carrie Hope Fletcher som spelade Wednesday på youtube, och därför hade jag sett så mycket behind the scenes klipp och verkligen ville se den när hon fortfarande spelade Wednesday. Den var verkligen super roligt och överträffade alla mina förväntningar. Och så förra veckan kollade jag på Hamilton vilket nästan känns overkligt att säga med tanke på att biljetterna är utsålda till ooch med juni och att de kan kosta flera hundra pund. Hamilton är en hip hop musikal som handlar om Alexander Hamilton en av USA's grundare, vilket kanske låter helt absurt konstigt men som fungerar så oerhört bra. Jag hade tur och lyckades få tag på en återlämnad biljett en vecka innan jag gick och tittade på den, och det var verkligen den ända lediga platsen i hela teatern och inte en dålig plats på köpet så jag är helt exstatisk. Så vad är det med Hamilton som är så speciellt? Det är det som jag kommer prata om idag. Inte för att Hamilton behöver fler fans, utom för att jag har så mycket intryck och tankar med mig efter att ha sett den live att jag behöver få ur mig det på något sätt och för att jag tycker att alla borde lyssna på Hamilton för att, Wow!
Det som gör Hamilton så speciell är tre saker som gör den dels kontroversiell men på samma gång väldigt relaterbar.
- Relevanta politiska frågor
Hamiton lämnar inte historien i dåtiden. Den berättar den på ett sätt som är relaterbart för oss idag, på samma gång som den är historiskt korekt. Lin-Manuel Miranda som skrev hamilton fick iden till den när han läste en biografi om Alexander Hamilton och tänkte att detta är den mest hip hop historien han läst. Alla tycker det låter konstigt när man först hör det men när Lin-Manuel förklarar vad han menar låter det plötsligt logiskt. Alla hip hop artister skriver om sina problem och sin kamp runt omkring sig. De kommer ofta ifrån tuffa förhålllanden men tack vare sin skicklighet med ord kan deras röst bli hörd och de kan på så sätt skapa sig ett bättre liv och till och med influensera andra. Alexander Hamilton var en oäkting född på en ö i Karibien 1757, hans pappa övergav honom som 6 åring och när han var tolv dog hans mamma. 15 år gammal och föräldralös drog en orkan in över hans hem och förstörde hela hans hemstad. Alexander skrev en uppsats om denna förödelsen som publiserades och tack vara den här uppsatsen får han ett stipendium till ett universitet i New York, där han tack vara sin skicklighet med ord är med ochgrundar USA och blir George Washingtons högra hand och Secretary of Treasure. Och när man ser på det på den här sättet kan man verkligen förstå vad Lin-Manuel menar när han säger att Hamiltons berätelse är hip hop. Så musikstilen är verkligen inte vad man väntar sig att en musikalen med den här handligen ska vara och helt ärligt är hip hop inte en vanlig musikstil över lag bland musikaler oavsett handling. Men vad det har gjort är att öppna upp teatervärlden för människor som aldrig skulle lyssna på musikal. Plus för sånna som mig som älskar musikaler har det gett mig en chans att känna mig lite gangsta nu när jag äntligen hittat någon typ av rapp som intresserar mig. Och oavsett så är inte alla låtar rapp, Kung Gearge av Englands singnaturlåt är till exempel en blödig, popig "break up" låt. Och Thomas Jefferson har ett ganska svängigt jazznummer när han i andra akten kommer tillbaka ifrån Frankrike.
Som en naturlig följd av musikstilen är det stor etnisk mångfald bland skådespelarna i produktionen. Lin-manuel har sagt att hans mål först och främst var att hitta rätt röst till varje karaktär och att hudfärg inte spelade någon roll. Men att han också ville att detta skulle vara en produktion om hur historien och USA såg ut framförd av människor som representerar hur USA ser ut idag. Alltså att skådespelarna i uppsättningen har en etnisk mångfald som känns representativ för den etniska mångfald som vi lever i. Detta gör helt klart att Hamilton är mer relaterbar än om den hade framförts av ett gäng vita gamla män, som är den bild som histora ofta har. Men det är också ett kontroversiett fenome inom teatervärlden som har fått mycket uppmärksamhet och som har öppnat upp nya roller för människor med många olika hudfärger och etniska bakgrunder och förhoppningsvis kan det vara början på en utveckling där det bara är musikalisk talang som avgör rollcasting och hudfärg inte har något med saken att göra. Vill du få reda på mer om Lin-Mauel Miranda och hans process i skapandet av Hamilton rekommenderar jag den
här intervjun med Emma Watson som är något av det mysigaste jag har sett, de är verkligen båda två guldkorn till människor!
Och så till sist har vi politisk relevans, den sista punkten på min lista av det som jag tror har lett till Hamiltons framgång. För även om det handlar om politik på sent 1700-tal när USA grundas så är det presentrats på ett sätt som visar att vi faktiskt har samma politiska frågor och problem nu som för tre hundra år sedan. Ok, viss utveckling har skett, t.ex. slaveriet har avskaffats och kvinnor har rösträtt. Men samhället är fortfarande inte jämnlikt, rasism finns fortfarande, jämnställdhet mellan könen är fortfarande inte självklart, invandring är en stor fråga idag och det är ett ämne som behandlas i musikalen, med tanke på att Hamilton själv var invandrare (USA är ju skapat av invandrare). Och frågot om skatt, ekonomi, etc är eviga debatter. Det är både skrämmande och fascinerande att sitta och skapa paralleller mellan de problem som de försökte lösa då och problemen vi tampas med idag.
Dessa punkter är vad som gör Hamilton så unik, men innan jag avslutar dagens inlägg vill jag bara nämna musiken igen. För det är inte bara att den är kontroversiell i sin stil den är också helt enkelt genialiskt bra, både i text och melodi. Och i grund och botten är väl det det allra viktigaste, för en musikal med kass musik kan ju ingen ta sig igenom. Det finns ingen musikal som jag kan så väl som Hamilton. För även om jag såg den för första gången nu i veckan så har jag lyssnat på den offeciella cast recordingen x antal gånger. Jag trodde det skulle vara förvirrade och svårt att hänga med när man bara lyssnar och inte ser en musikal. Men texterna är så berättande att man absolut kan hänga med. Alla karaktärer har också en eller ett par textrader som återkommer i olika omständigheter under hela musikalen där de får olika och allt djupare betydelser. Vilket är ett väldigt effektfullt sätt för oss som lyssnare att förstå essensen hos de olika personerna och vilka dilemman de ibland ställs inför. Alexander Hamiltons motto är "I'm not throwing away my shot" och vi ser vilka möjligheter och problem denna filosofi skapar för honom. Vill du veta mer om musiken och motiven i Hamilton rekommenderar jag den
här videon, men spoilers!
Så nu tycker jag att alla ska lyssna på Hamilton och jag vill verkligen tipsa om
denna versionen av den offeciella cast recordingen där olika artister på youtube har animerat alla låtarna i musikalen, så det nästan blir som en teckanad filmversion av musikalen!
