Barndoms Cringe
Den älsta bilden på mig och min lilla syster jag kunde hitta på mitt arkiv på datorn. (Ska man gå längre tillbaka är det inte längre digitalt...)
Jag är väldigt fascinerad av minnen. Speciellt barndomsminnen, för de tidiga barndomsminnen man har är alltid av de konskigaste sakerna. Jag kan till exempel komma ihåg vilken typ av blommor som växte vid poolen där vi bodde i USA, men jag har absolut ingen aning hur vår lägenhet såg ut. Det känns som att mitt hem borde vara en viktigare detalj att komma ihåg än vilka blommor som växte i en rabatt, men det tyckte ydligen inte min 4-åriga hjärna när den lagrade minnen. Jag tänker att det är lite som i filmen inside out, vi har alla vissa "core" minnen som har gjort ett extra stort intryck på oss. För andra kan de här händelserna vara helt oviktiga men någonting med dessa händelserna har stannat hos oss. Dessa kan ju så klart vara både positiva eller negativa. Men idag tänkte jag dela med mig av några stycken sådana här minnen som när jag tänker på dem fortfarande ger mig känslor av ånger eller är sådant jag skäms för, på samma gång som jag nu kan titta tillbaka på det och inse hur dumt det är. Vill ockxå säga att detta bara är en liten del av alla sådana här minne jag har så det kanske blir en del två.
När jag gjorde inbrott i skolan:
Jag bodde väldigt nära min låg och mellanstadieskola (15 min promenad) så det betyder att jag och mina kompisar ibland cyklade till skolan och lekte på lekplatsen där på helgen eller på sommarlovet när skolan var stängd och vi hade allt för oss själva. En dag när jag och min kompis var på skolan och lekte såg vi att det lyste inne på skolan. Vilket var konstigt eftersom det var söndag. Så jag och min vän trodde att vi hade snubblat över ett mysterium och vi var tvungna att utforska. Så vi testade en av dörrarna och det var upplåst!!? Vi vår hjärna tror jag vi fått för oss att vi skulle fånga ett par inbrottstjuvar och bli värsta hjältarna på skolan. I själva verket kom vi typ 10 steg in i skolan tills en städtant såg oss och började själla på oss för att vi inte fick vara inne i skolan. Vi fick panik och sprang där ifrån, plockade upp våra cyklar och stack där ifrån sim flyktingar. Det var då vi insåg att vi var inbrottstjuvarna, hur kunde det gå så fel!
Det traumatiska biobesöket:
När jag ock min kompis gick på bio själva (utan vuxna) för första gången kollade vi på nasses stora film. Vi var 7 och sååå stora. Detta var ett stort ögonblick och allt gick bra. Men när jag kom hem igen insåg jag till min stora skräck att min plånbok var borta. Jag var superledsen och var helt övertygad över att jag aldrig skulle få gå på bio eller något annat själv någonsinn igen eftersom jag uppenbarligen inte kunde hantera det. Ingen fara dock, mamma ringde bion och de hade hittat min gula plånbok med blommor på, så hon hämtade den nästa dag och jag fick lov att gå på bio med mina kompisar igen också.
Blod pudding
Jag har nyss fått reda på att inta alla skolor i Sverige tvingade sina elever att äta blogpudding, say What?! Jag trodde det var ett gemensamt straff som skolstyrelsen hade bestämt att de skulle plåga alla elever i svenska skolan med. Helt ärligt så hade jag inte så mycket emot blodpudding när jag var liten, jag var nog en av få 6 åringar som hellre åt blodpudding än potatisplättarna. Och att man fick apelsiner till var ju höjdpunkten, lingonsylten klarar jag mig bra utan dock, blä! Så en dag i förskolan när vi hade blodpudding som skolmat så tappade jag min blodpudding ifrån tallriken när jag gick ifrån matvagnen till min plats och den landade på golvet. Och en av killarna skrattade och sa att det såg it som bajs, vilket de andra i klassen skrattade åt. Och jag blev så klart jätteledsen för jag hade ju inte bajsat på golvet och nu trodde alla det (fast jag nu är ganska säker på att alla visste att det var blodpudding och inte bajs, vilket var illa nog i min mening det också). Hur som helst är detta ett av mitt mörkaste minne från skolan.
När jag tappade bord min syster på en båt:
Jag kommer ifrån strömstad och det finns en färja mellan strömstad och sandefjord i Norge som är en ganska populär aktivitet, mest för att de ger ut massa gratis biljetter och man jan handla på tax free. Tur och retur tar resan ca 5 timmar. Och en gång när jag och min familj åkte med sandefjordsfärjan så lekte jag och Elvira i ett lekrum medans mamma och pappa satt vid ett bord lite längre bort. I lekrummet fanns det massa stora kuddar som var som byggblock och jag var superinne i leken, med några av de andra barnen som var där. Sen kom pappa för att hämta upp mig och Elvira och vi tittade oss omkring i det lilla lekrummet och Elvira var inte där. Jag hade tappat bort min tre åriga syster. Jag var helt förskräckt över att jag inte ens märkt när hon försvann. Och när jag och pappa gick tillbaka till bordet där mamma väntade undrade mamma var Elvira var och papps sa att hon var borta. Mamma trodde så klart att vi skämtade och skrattade, men jag började gråta och sedan ropade de ut på radion att det fanns "en jente med T-shorte med en sejlebåd på" vid receptionen och vi fattade allihopa att det var Elvira och gick och hämtade henne. Hon sa att hon tröttnade på att leka och inte tänkte det var så noga att säga till mig att hon gick och sedan gick hon vilse på väg tillbaka till bordet vi satt vid, suck.
Den ändå gången jag stal något:
En grej från min barndom som jag kände mig så skyldig över var när jag stal ett pärlarmband av plast, av misstag. Så jag och min syster gick inte på dagis utom vi hade dagmamma vilket var sååå mycket bättre i min mening (från en person som bara upplevt den ena grejen). Anyhow en dag när jag var hos min dagmamma och lekte och hade mig som barn gör mest tog jag på mig ett plastarmband av pärlor som någon hade pysslat och nu låg i lådan av utklädningskläder. Spola fram till när mamma kom och hämtade oss så skyndade jag mig att plocka undan det jag hade lekt med och tog på mig mina ytterkläder. Men när vi kom hem den kvällen insåg jag till min stora skräck att jag fortfarande hade på mig armbandet. Och det var då jag insåg att jag var en tjuv, praktiskt taget en brottsling. Jag var så upprörd av mina kriminella aktiviteter att jag började gråta. Jag var helt övertygad om att min dagmamma visste att armbandet var borta och att hon skulle bli arg på mig och skälla ut mig inför alla andra barnen som den brottsling jag var. För att inte tala om hur besvikna mina föräldrar skulle bli när de insåg att de hade uppfostrat en brottsling. Japp jag är inte helt säker vad som hände men jag är ganska säker på att ingen brydde sig. Men i min 6 åriga hjärna var detta väldigt traumatiskt och jag minns detta fortfarande som väldigt traumatiskt.
skriven
Haha åååh bästa! Tyckte det här var sjukt underhållande och får väl berätta om mina tjuvfasoner eftersom jag känner så väl igen mig.
När jag var ca 6 år var vi på IKEA och på golvet låg en sån där presentsnöres-blomma som man kan fästa på paket med dubbelhäftande tejp. Den hade ju uppenbarligen blivit tappad från något set och låg där ensam och lockande på golvet. Jag plockade upp den och kunde inte med att lämna tillbaka så tog helt enkelt med den. Dock fick den aldrig komma in i huset där hemma för då kände jag mig för tjuvig. Blomman bodde under min bilkudde och en dag när jag pillade på den i smyg i bilen fick jag så dåligt samvete att jag började gråta och berättade för mamma som körde. Hon sa att man inte fick stjäla men är idag tveksam om hon var särskilt orolig för mina kriminella tendenser...