adventures.of.mathilda

Gömma bevisen

I min pärm ifrån skolan där alla uppgifter ifrån förskolan till 2-3 finns minns jag på en uppgift när vi skulle beskriva vad som gör oss ledsna, skrev jag "när mamma skäller på mig". Vill bara säga nu att min mamma inte är en hemsk person på något sätt, jag var bara ett mesigt barn som inte ville göra fel. Och med det hör i åtanke är det kanske inte överraskande att höra att jag ibland gick till extrema längder för att komma undan att få skäll. Så en gång när jag tog sönder en handspel som jag hade (är ganska säker på att den hade ett motiv av Ariel på baksidan) så vågade jag inte säga att jag hade haft sönder den, så istället så gömde jag den längst bak i botten på min garderob. Jag är ganska säker på att jag gömde den trasiga spegeln där i ett par år, och jag har fortfarande dåligt samvete för det. Men nu är det mer över att jag var så mesig så jag inte vågade säga något än att jag hade sönder den från första början. Fattar verkligen inte vad i min barnhjärna som fick mig att tro att detta var den bästa lösningen.

 

PS: Är tämligen övertygad om att jag inte fick sju år olycka heller så ni behöver inte vara oroliga.

 

Ok det här är något jag är på riktigt ledsen över fortfarande eller i alla fall kan smågrubbla på för det är verkligen ett mysterium. När jag var på semester med min familj i Orlando i Florida som åttaåring så hade jag och min syster som var 4 packat med oss massa gosedjur. Jag tror att majoriteten av vår packning var gosedjur och inte kläder. För att göra jobbet för städpersonalen lite lättare flyttade vi därför alla gosedjurens ifrån sängen till ett tomt fack i garderoben varje morgon. Och sedan plockade vi fram den igen på kvällen när vi kom tillbaka. Men en av de första kvällarna när vi kan hem och vi plockade fram gosedjuren för att det var sovdags hade det otänkbara hänt. Gosenalle var borta. Mitt favoritgosedjur, en grön och vit ganska liten nalle som jag haft sedan jag föddes och såg senast den morgonen var borta. Jag började så klart gråta, och vi letade igenom hela rummet men Gosenalle var borta. Jag minns att vi gick ner till receptionen för att fråga om de hade sett en grön nalle men de hade inte fått in någon, men skulle höra av sig om den dök upp i tvätten eller något. Och jag bara grät, dagarna gick, vi besökte Disneyland och grejer och jag hade kul, men jag var också ledsen. Det kändes som att någon hade dött. Mina föräldrar sa att jag kunde få vilket nytt gosedjur jag ville, men det går ju såklart inte ersätta något sånt här och jag ville så klart inte he en ny nalle. Efter två veckor var semestern över och vi var tvungen att lämna hotellet och det var det. Hopety var officiellt borta. Jag fick aldrig tillbaka min nalle och jag vet forfarande inte vart han tog vägen. Och är det fånigt att skriva om det ny fick mig att börja gråta. Men detta var första gången jag på riktigt fick uppleva sorg och det är därför ett väldigt starkt och helt klart traumatiskt minne för mig. Tills idag kan jag inte låta bli att önska att jag lämnat Gosenalle hemma, för då hade han ju inte försvunnit.

 

Är tämligen säker på att detta är ifrån samma resa som när jag tappade bort min nalle. Men detta är inte alls lika sorgligt, det var mer läskigt och det hände innan hela den incidenten. Det hände på planet på väg till Orlando. Jag älskar att flyga, men detta är inte min favoritflygresa. På det första planet mellan Köpenhamn och New York eller Washington(jag kommer inte ihåg vart vi mellanlandade) så hade vi ett stort flyg med två mittgångar (detta var ett normalt plan i min värld tills jag var typ 10 för jag gjorde så många transatlanten flygningar som liten) det var dock innan alla personer hade en egen skärm. Istället visades pirates of the Caribbean på alla småskärmar i taket och en av kanalerna som man kunde lyssna på med sina gratishörlurar var ljudet till filmen. Mamma ville inte att vi skulle se på den filmen för att den var läskig för en 4 åring och en 8 åring. Men som den rebell jag var (host host) bytte jag ibland kanal ifrån oskyldig musik till film ljudet. Jag vågade inte ha på det mer än någon minut eller så ifall mamma skulle märka det så tror inte jag hängde med så mycket i filmen, men kände mig ganska gangsta i hemlighet. Dock så fick jag smaka på min egen medicin och inse att mamma hade rätt när jag slog på ljudet precis i slutet när apan plockar upp ett förbannat mynt och sedan skriker mot kameran. Jag fick det största jumpscaret någonsinn och stängt genast av ljudet.

 

Men det jag egentligen skulle berätta om var det andra flyget mellan New York eller Washington och Orlando. När vi fick våra boaringcards för flyget fick vi se att vi var utspridda på hela flyget. Två av biljetterna var jämte varandra och mamma och pappa bestämde att mamma och Elvira skulle sitta bredvid varandra, för att hon var liten. Men jag var också liten och jag hamnade själv i ett mittensäte mellan två gubbar i kostym som drack tomatjuice (bläh). Flyget skulle bara ta lite drygt en timme men vi blev försenade med att lyfta i en timme så jag var fångad där mellan de läskiga gubbarna i en hel evighet. Det gick bra dock, pappa kom och tittade till mig en gång. Och jag lyckades beställa apelsinjuice helt själv på engelska (något som jag är väldigt stolt över). För vem vet om jag inte klarat det hade någon av gubbarna kanske beställt tomatjuice åt mig! Hur är det ens något folk kan dricka!